Tips inför skrivandet

Småord

Småord kan vara ord som egentligen inte behövs. Det är viktigt att inte “småorden” blir för många och särskilt inte upprepas alltför många gånger. Ett vanligt fel både hos mig och hos andra som skriver. Jag kämpar hela tiden med mina småord: lite, ju, många, mycket, alltid, ganska, kanske, etc.

Faser

Det finns igenkännbara faser hos berättelsers strukturer. En klassisk modell kan se ut på följande vis:

  1. Exposition (huvudpersonerna presenteras och ett anslag lägger grunden för historien som ska berättas).
  2. Stegring (en konflikt uppstår och berättelsen ges en tydligare riktning).
  3. Upptrappning (händelser avlöser varandra snabbare och gäller det deckargenren trappas spänningen upp).
  4. Klimax (berättelsen kulminerar i en ”final” där den får sin slutgiltiga upplösning. Alla öppna trådar bör vid det här laget knutits ihop – ibland förekommer öppna slut där berättaren väljer att inte redogöra för allt).
  5. Avrundning (en del romaner slutar direkt efter klimax, men det är vanligt att berättelsen saktar in och läsaren får reda på de omedelbara och/eller långsiktiga konsekvenserna av dramats upplösning).

Att påbörja en bok

Det finns mängder av sätt att inleda en roman. Bästa tipset här är förmodligen att studera ett antal böcker och deras inledningskapitel.

Generellt bör en roman inte vara för trögstartad. Inledningen är något av ett kritiskt skede eftersom läsaren eventuellt inte bestämt sig än om denne tänker läsa vidare eller ej. En del löser detta genom att metoden som kallas “in media res” och innebär att berättelsen tar vid mitt i handlingen. Det behöver annars inte vara fel att introducera handlingen från början, men det är viktigt att det finns intresseväckande komponenter i texten.

Inledningen och första kapitlet av en bok är något som många författare filar extra länge på. Det är viktigt såväl för att övertyga eventuella förlagsredaktörer vid manusgranskning som läsare att detta är en bok värd att läsa.
Gå med i olika grupper på Facebook och lär av andra!

Mejla mig ditt manus, eller delar av det, om du vill: andreroslund@outlook.com

Att skriva en bok

När jag skrivit en sida eller ett kapitel, en scen, går jag ofta tillbaka och gör de basala rättningar från slarvfel, skrivfel osv. Sedan fortsätter jag med berättelsen. Så där håller jag på. 

Tidigt låter jag testläsare kika på manuset för att få deras reaktion på inledningen. Ofta brukar det bli en hel del korrigeringar och strykningar i detta skede. Jag ändrar medan det är färskt för mig. 

Jag skriver sällan om allt ihop, men kan jobba med ett förord i minst 20 versioner innan jag är nöjd. Jag är lika noggrann i resten av texten, men inledningen måste jag bli klar med innan jag fortsätter. 

Att i detta stadie visa det för en lektör är för tidigt tycker jag, till lektör vänder jag mig först när jag själv anser att texten innehåller allt: dramaturgi, alla scenerna på plats, röd tråd, vändning och slut. Miljö och personbeskrivningar kan jag göra efteråt, men för att det skall bli naturligt försöker jag väva in det samtidigt som jag skriver berättelsen. 

Själva inledningen anser jag skall svara på frågorna: när var och vem. 

 

Redigeringsarbetet tycker jag är lika kul, om inte snäppet roligare än själva skrivandet. För varje liten grej jag hittar och gör texten mindre ryckig, eller bättre förståelse, blir jag upprymd, men det är svårt att se detta själv eftersom man kan sin text in och utantill.

Tre saker jag riktar in mig på:

 

  • tar bort småord

  • tar bort upprepningar

  • tittar på inledningar och slut i varje kapitel

 

Det är bra om man kan låta texten vila tills man glömt bort den, sedan läsa igenom med kritiska ögon. Här brukar jag tänka, att jag skriver för en blind och läser upp texten. 

Alltför sällan skriver jag ut texten, och det är större skillnad än vad jag först kunde tro. På papper kommer det fram fullt med småsaker jag inte sett på skärmen. 

 

Överflödiga meningar – som inte driver berättelsen framåt diskuterar jag ofta med testläsare. Många är emot detta med onödiga meningar, jag tycker att det är det som gör berättelsen. Allt, varenda rad, kan inte vara spännande eller höra till berättelsen. Här och på många andra ställen i ditt skrivande, finns inga exakta regler.

Mitt skrivande är en passion för mig och jag älskar mina karaktärer. Skrivandet i sig trycker undan min alkoholistiska ådra, jag har inte tid att dricka om jag skall hinna skriva allt jag vill. Det blockerar också kriminaliteten hos mig. Vill jag dricka alkohol och begå kriminalitet gör jag det hellre i en roman för att slippa konsekvenserna det medför. 

En berättelse skall inte vara förutsägbar och inte heller innehålla för många orealistiska händelser och intriger som det är i många polisromaner. Nu stack jag ut hakan, men alla läsare orkar inte följa sublima och tekniskt svåra texter bara för att författaren vill visa att han kan språket. För egen del struntar jag i vem mördaren är, jag vill vara med på resan och få härliga miljöbeskrivningar som min hjärna kan göra om till bilder. Finns det ett budskap eller samhällskritik invävt i texten gör ju inte det saken sämre. Att berättelsen lever kvar hos läsaren även efter att hen slagit ihop boken är mitt mål. 

Nu har du jobbat med texten fram och baklänges. Testläsarna gillar den. Du finner inga fel eller konstigheter längre, varken på skärm eller vid utskrift. Du är stolt och trött på manuset, vill bara få det publicerat och gå vidare med nästa projekt. 

Då kommer bakslaget. 

Lektören ber dig stryka dina ”kill your darlings”, stryka hela scener du jobbat länge med, att du skall strama upp spänningen, fokusera mer på väsentligheter och inte lägga vikt på att skriva att en fläckig hund sprang in i skogen. 

Efter att ha fått ett lektörsutlåtande så är i alla fall mina känslor blandade, glad att lektören hittat många fel, men förbannad att hon ber mig stryka det som är bra. Håller inte alls med lektören och vill strypa henne, men läser igenom utlåtandet en gång till och begrundar det långsamt. Hon har dessvärre helt rätt i samtliga sina påpekanden … 

Efter att jag ändrat, skrivit om, tagit bort etc och låtit samma testläsare läsa igen börjar vi närma oss. Lektören läser en gång till och finner inga konstigheter, då skickas texten till en redaktör för ytterligare en granskning. Redaktören kan vara lika jobbig som lektören, men förhoppningsvis ger redaktören bara sitt godkännande för publication. Han kollar också det juridiska att jag inte förtalat någon eftersom han är juridiskt ansvarig. 

 

Mitt tips är: Ta kontakt med förlag långt innan du är klar med manuset, du kan få många tips av förlaget. Men om det är din första bok så är det lite svårare. Men försök träffa dem. Ett besök är mycket bättre än ett mejl. 

Att ha en testläsare, en coach, från dag nummer ett är för mig mycket givande. Jag vill inte att de blandar sig in i själva berättelsen, bara granskar grovt i början. Jag har haft stort utbyte av testläsare jag träffat på Facebook i olika grupper. Liv i Sverige vill jag slå ett slag för, de är jätteduktiga. 

 

Reachers

Jag brukar samla ihop många frågor innan jag kollar upp saker och ting. Skriver helt enkelt ner det jag behöver veta i speciellt dokument, sen ägnar jag en dag eller den tid det tar att få svar på frågorna. Jag har varit djupt inne i arkiven på Stockholms tingsrätt. Tyvärr är det inte datoriserat. Men mycket trevlig personal som hjälper till. 

BRÅ har varit till stor nytta i mina undersökningar. Dessutom har jag pratat med polismän, advokater och flera missbrukare, prostituerade och kriminella. 

SMHI är underbart trevlig att snacka med. 

Jag har också varit i kontakt med andra yrkesgrupper, bland annat kockar, servitriser, redovisningskonsulter med flera. 

 

Omslag, förord och baksidestext

Omslaget är viktigt, eller inte? Det är viktigt, men innehållet är desto viktigare. Om en bok blir efterfrågad har det inget med omslaget att göra. Jag lägger lite tid på omslaget. 

Desto mer lägger jag på titel och förord. En bok utan förord är som att börja se en film i mitten. Förordet är mao. viktigt, ett bra förord där det framkommer vad boken handlar om. 

Baksidestexten är ännu viktigare, kanske den viktigaste texten på omslaget. Här måste läsaren fångas även om den avhandlar matematiska termer från romarriket.. 

 

Denna text är granskad av ”min” vän och rådgivare, Snezana Lindskog. https://belvidabell.com/